Rand steg ur portöppningen och kände den välbekanta luften av det ruttnande avfall och avskräde som slängdes ut mitt på gatan. Den fräna lukten skar in i näsborrarna när han drog ett stort andetag och han undantryckte en kväljning. Han var hemma. Hans livgarde från spjutjungfrurna stod redan utpositionerade runt omkring öppningen och betraktade alla med misstänksamma blickar. Min slöt upp vid hans sida och vinglade till när hon försökte greppa hans arm. Ran kände irriterat genom väktarbandet att hon inte var vid sina sinnens fulla bruk. Hade hon ingen skam i kroppen? Hon måste ha injicerat något precis efter att han sparkat upp henne ur sängen för en dryg timme sedan. Nåväl, så länge hon höll sig lugn. Det brukade bli riktigt jobbigt när abstinensen kickade in, dels för att han var tvungen att genomleva hennes sluddrande uppenbarelse och dels att själva förnimmelserna delades genom bandet. Han förbannade än en gång att han gått med att låta dom binde henne till honom. Vid det tillfället hade det verkat som en bra idé. Det är det i och för sig mycket som gör när man sänkt två flaskor kryddvin.
Huvudgatan i Tufloden var alldeles full av människor som skyndade än hit än dit. Små ärenden i små liv. Han skrattade gott åt vilka petitesser som nu kunde bekymra dessa människor. Det kändes som en evighet sen han själv hade varit i den positionen. Eller det kändes faktiskt inte alls som han hade varit där över huvud taget. När allt kom omkring så var han Draken återfödd och hade alltid varit det. Han rätade på ryggen.
Men visst hade det skett förändringar här i byn. Eller by kunde man inte riktigt kalla det för längre. Det lilla samhälle som han mindes hade gått och blivit en liten stad. Fortfarande samma gamla Tufloden som han mindes, men det gitter av kreti och pleti som nu trafikerade dess vägar var en ansenlig större skara än när han lämnade den för några år sen. Det kändes som en hel evighet sedan. Det var klart att det skulle ha skett förändringar på denna tid, men det här väntade han sig inte direkt. Det var inte ens eftermiddag än men redan hade ett antal skökor letat sig ut på gatorna och utstötta lismande lockrop om exceptionell njutning för alla med en näve kopparmynt. Kvinnorna gav dom isande blickar där dom skyndade med något knyte i famnen, medan männen däremot slängde korta uppskattande blickar mot stora ytor av blottad hud innan även dom skyndade vidare. Det var tydligen lite för tidigt på dagen ändå.
En grupp med barn i tioårsåldern marcherade taktfast förbi med kortsvärd instuckna i bältet. Folk gick ur deras väg men verkade inte ta någon stor notis om dom. I en sjal som var bunden runt högerarmen var Manetherens röda örn broderad inuti en svart cirkel. En blond och blågögd kille mötte Rands blick med trotsig uppsyn som ville säga att han skulle passa sig. Det var nära att han grep urkällan för att bränna upp dom med några trådar eld. Vad var det här?! Horor och barnsoldater! Han var tvungen att ta sig ett snack med Perrin. Hur kom det sig att han själv inte hade tänkt på det här? Statliga bordeller måste kunna dra in massor av resurser som han kunde sätta på byggandet av ett nytt torn i sitt palats. Kanske man kunde fixa sånt överskott att man kunde övertala dessa giriga jättar till ogier att nyttja sina flinka ingenjörsfingrar dessutom. Och barnsoldater gick ju att uppfostra till att jobba gratis med rätt pedagogik. Då kunde man dra ner på stadsgardet lite i taget, alltefter att ungarna växte upp för att till slut försvinna helt.
Han kom ur sina funderingar och fann sig stå framför Perrins och Failes nybyggda herrgård. Det var en ståtlig skapelse som med sina tre våningar utgjorde den största byggnaden i staden, exklusive källaren som dom utnyttjade till provisoriskt fängelse för dagdrivare, slödder och avvikande raselement. Det krasade under stövlarna på honom när han trampade fram över den nylagda grusvägen. En trädgård hade börjat växa fram på sidorna, omsorgsfullt skött av en trädgårdsmästare som nyfiket tittade fram bakom ett par syrénbuskar längre bort. Ett lågt jämrande nådde honom ut från dom gallerförsedda fönstren i jämnhöjd med gräsmattan när han närmade sig huvudingången. En klatch med vad som lät som en piska följde varpå jämrandet övergick i ett desperat rop på hjälp. Rand fnittrade till. Man kunde lita på att Perrin, den gamle skojaren, höll uppe moralen i herrgården. En spjutjungfru sköt upp dörren och kilade förbi två förvånade tjänare som tryckte sig mot väggarna. Trots stadens långtgångna invandring skvallrade deras bleka ansikten om att dom inte var vana vid att se aielkrigare på så nära håll.
”Var är Perrin?”, frågade Rand barskt. ”Led mig till honom”. Deras förvirrade uppsyn påminde honom om att han inte hade presenterat sig. ”Förresten”, förkunnade han med hög och viktig stämma samtidigt som han sköt tillbaka manteln med en dramatisk gest, ”det är jag som är Draken återfödd”. Tjänarna bytte blickar och bad dom följa med. Medan den ena tjänaren visade vägen uppför en trappa gottade sig Rand åt hur betydelsefull han var. Han väcktes ur tankarna av att Min började pladdra osammanhängande där hon gick bredvid honom. Han gav henne en örfil men hon verkade inte kontaktbar. Däremot rann en salivdroppe nerför hennes haka och han kände hur en våg av illamående strömmade genom väktarbandet. Toppen, hon måste spy alltså. Vad fan hade hon tagit egentligen? Salivutslöddringen övergick till synliga kväljningar och Rand förkunnade vresigt en ändring i fördrutten. Dom leddes vidare till ett dass där spjutjungfrurna fick slita ut en skomakare med byxorna nere för att bereda plats. Min störtade in direkt efter och smällde igen dörren.
”Ni vet hur det går till”, sa Rand med trött stämma till spjutjungfrurna som iakttog honom med uttråkade miner. ”Det här kommer troligen att ta ett tag, så ni kan lika gärna gå och ta en öl eller nåt”. Dom ryckte på axlarna och stegade gäspande därifrån.
Andra bloggar om: sagan om drakens återkomst, robert jordan, fantasy, wheel of time, litteratur
