Kapitel 5: Att låta tärningarna rulla

”Häll ut mer”, sa Mat irriterat och rättade till sin stora, svarta hatt. Mannen i den illa medfarna rocken hällde nickande ut mer av det magiska pulvret från en skinnpung på bordet, och Mat började snabbt med hjälp av sin dolk ordna upp det i tre prydliga linor.

”Prima vara”, sa den korpulente mannen lismande. ”Precis som jag sa.”

”Det får vi väl se”, sa Mat. Det sved till i näsborren när han drog upp den första av linorna. Det snurrade till i huvudet så att han var tvungen att stödja sig på sitt svarta spjut. Nåja, nog kunde det kanske vara bra grejer ändå. Han hade inte fått tag på något att tala om på flera veckor. I Röda Handen hade hans betjänter hela tiden försett honom med fint pulver, men sedan han deserterat som deras befälhavare hade han på sin höjd kommit över dåligt tjack. Langarna här i staden försökte bara blåsa folk nu för tiden. Dåligt med leveranser och nu har visst inflationen stigit också. Han drog en andra lina till och började tycka att livet kanske inte var så tokigt ändå. Han flinade uppkäftigt åt det feta aset och slängde fram några silvermynt på bordet. När karln bet i det fick han flagor i munnen som han argt spottade ut så att salivstänket kom att dekorera Mats ansikte i en silverskimrande nyans.

”Det här är inte äkta!”, skrek han så att dubbelhakan fladdrade i vredesmod. ”Tror du att jag är efterbliven?! Aldrig att jag går med på den här affären!” Mannen tog fram en liten dolk ur bältet som han viftade med framför ansiktet på Mat. Pengafrågan var ett ständigt skavande problem. Det var inte ofta han kunde använda sina flinka fingrar till att skära loss någon börs här och där nu när stadsgardet här i staden patrullerade gatorna dag som natt. Han var tvungen att lita på sin tur i tärningsspel, vilket i varje fall allt som oftast var ett säkert kort. Men den här gången hade han bara kommit över några halvhjärtade silverförfalskningar, vilket i och för sig var bättre än ingenting.

”Jag har använt dom där hela veckan så du gott betala andra med dom här”, sa Mat övertygande. Mannen viftade lite mer, trampade ilsket på stället och tittade ner i golvet, som på väg att hitta ord som kunde beskriva vilken enfaldig idiot Mat i hans mening var. Då passade Mat på och slog till honom i tinningen med spjutet. Mannen föll avsimmad direkt ner på golvet och dolken föll ur hans hand. Mat böjde sig ner och skar loss pengapungen ur hans bälte och tog den med örterna ur hans hand, men erinrade sig sedan den känsla han fått i slaget. Han hade känt något ta tag i andra änden av spjutet. Han vände sig om och fick se en storväxt soldat resa sig från golvet med en ursinnig blick. Ljus! Här gällde det att tänka snabbt.

”Vad fan gör du?”, skrek han åt mannen han fällt till golvet samtidigt som han kände första svettbrytningen fukta hans panna. ”Vad menar du med att attackera den här unge mannen totalt oprovocerat?”. Mannen svarade inte där han låg med ögonen öppna, tomt stirrandes i taket. ”Så… där… gör… man… inte!”, skrek Mat och petade honom hårt i magen med spjutet varje gång han betonade en stavelse. En blick på soldaten som nu långsamt kom närmare med hotfull uppsyn fick Mat att överge försöket. En ring med nyfikna människor hade bildats runt Mat och soldaten som nu nästan var framme vid honom. Så det var han som var underhållningen ikväll alltså, tänkte Mat innan han pressades upp mot väggen av den muskulösa mannen. En andra svettbrytning följde på den första och droppade nerför nästippen ner på handleden hos soldaten.

”Säg en orsak till varför jag inte ska döda dig med detsamma”, sa mannen med en väsande stämma som sände ut en odör av rutten fisk från munnen.

”För att jag kan rekommendera en god tandläkare?”, sa Mat osäkert och kände hur tredje svettbrytningen började forsa ner längs ryggraden.

”Fel svar!”, skrek mannen och knäade Mat hårt mellan benen. Han vek sig dubbel och såg hur spjutet for iväg längs det halmbeströdda golvet, men kände med ens ett slag i sidan, och sedan ännu ett till. Han föll omkull bara för att känna en spark i magen komma farandes. Han förlorade andan för ett ögonblick och såg stjärnor framför sig. Till slut kunde han äntligen dra efter andan och kom till sans igen, till ljudet av soldatens och hans påhejares skratt. Då märkte han att dolken som köpmannen hade tappat ligga framför sig. Han greppade den krampaktigt och skar av hälsenan på soldaten. Mannen for skrikandes baklänges in i publikhavet och orsakade tumult. Ett spontant slagsmål utbröt bland några som fallit till marken med soldaten, och efter några få sekunder var halva värdshuset inblandat i krogbråket. Knivar skar upp strupar, spikklubbor rev upp köttslamsor ur brösten och svärd hugg av lemmar och huvuden. Värdshusets husmor letade sig med bestämd min ut från bakom bardisken med en stor yxa och började bestämt hugga sig en väg genom tumultet. Mat plockade åt sig spjutet och linkade ut genom köksingången. Bleka köksflickor stirrade vettskrämt på honom där han staplade ut på bakgården. Skrik och ljudet av krossat glas letade sig fortfarande ut men dämpades successivt med det tillryggalgda avståndet.

Genom en bakgata kom han ut på en större gata, kantad av bordeller och värdshus. Det började bli sen eftermiddag och små grupper av vinglande individer letade sig ömsom skrikandes, ömsom sjungandes fram längs vägen. Plötsligt erfor han sig en känsla av att vara stor och mäktig. Pulvret började verkligen kicka igång nu kände han. Men han ville ha mer. Det var dags att leta upp ett nytt ställe att spendera kvällen på, men innan var han dock tvungen att uträtta mer tryckande behov. Han kilade förbi några lättklädda prostituerade in på en mörk bakgata. Deras hallick stod vid utkanten av gränden med armarna i kors, rökandes pipa. Han gav Mat en mörk blick när han skyndade förbi men verkade inte ta någon vidare notis om honom. Mat drog ner gylfen och började lättat släppa fram en ut stråle i gränden. Någon protesterade sömndrucket ur mörkret. Någon som börjat tidigt, tänkte Mat och riktade fnissande strålen mot riktningen han hade hört rösten från. Plötsligt hörde han röster och klampande hästhovar utifrån gatan.

”Har ni sett en sliskig, sidenklädd karl med stor, svart hatt och flottigt hår?”, hördes en mörk röst. Mat vände sig om och fick hjärtat i halsgropen. Det var två ryttare som såg ut att vara en asha’man och en aes sedai. Aes sedaien var en fetlagd kvinna som gav den stackars hästen en tung börda att bära. Han tryckte sig hårt mot husväggen och höll andan.

”Vill du att jag ska ha sett honom?”, svarade en blond sköka samtidigt som hon la huvudet på sned och blinkade förföriskt. ”För dig gör jag vad som helst”. Hennes kollegor började fnissa uppskattande. Uteliggaren som Mat hade pissat på hade nu vaknat till och mumlade mer och mer upprört. Mat chansade och lyckades tysta honom med en välriktad spark ut i mörkret. Ibland lönade det sig att vara ta’veren.

”Nu håller du käften och slutar med den där dåliga schabloniserade horimitationen”, svarade rösten bestämt. ”Om ni ser honom så bor vi på värdshuset Hammaren och skäran”. Dom red iväg.

”Men han står här i gränden”, skrek en av dom prostituerade efter dom. Men dom hade redan försvunnit i vimlet. Han skyndade förbi skökorna med ursinnig blick och gick i motsatt riktning som ryttarna tagit. Vad kunde en aes sedai och hennes väktade kunnas tänka vilja mig, funderade han. Skulle Rand ha kunnat sända ut dom för att leta rätt på honom? Det föreföll faktiskt troligt med tanke på omständigheterna. Det aset snackade jämt om plikt och apokalypsen med honom vid varje tillfälle, men verkade själv mer vara intresserade av sitt tilltänkta harem i sitt palats i aielöknen som han hade planer på att bygga.

Plötsligt fick han syn på en välbekant mustasch längre fram på gatan. Innan han hunnit reagera försvann han in förbi ett gäng med mörkhyade tarabonier på ett värdshus. Mat skyndade efter och kom fram till ett gäng med vakter som stod utanför ingången med stora påkar instoppade i bältet.

”Ni har nog druckit lite för mycket redan”, ansåg ena vakten. Efter en blick på Mats röda silkesskjorta med guldbroderingar släppte dom in honom, förbi tarabonierna, utan att blinka. Mat trängde sig in i folkhavet till ljudet av hur vakterna bankade ner protesterna med påkarna. Det var mycket trångt så här sent på kvällen och luften låg kvalmig och disig av rökande och svettdoftande kroggäster. Mats ögon började rinna av röken där han spanade genom folksamlingen efter personen han hade sett smita in här. Men han kunde inte se honom någonstans i den högljudda pöbelhopen. Längs borden satt köpmän som försökte göra affärer över några stop öl, ficktjuvar vars verksamhet blev mer lukrativ ju mer omgivningen drack, lönnmördare som fördrev tiden innan ankommande arbetspasset inpå småtimmarna samt soldater som spenderade sin lilla lön på det enda nöje dom kunde hitta mening i. En fetlagd värdshusvärd stod bakom bardisken och övervakade skänkrummet med en skarp blick.

Mat armbågade sig fram till bardisken och beställde en tillbringare vin. Köksflickan som serverade honom fnissade när han böjde sig över bardisken för att försöka nypa henne i rumpan, men hon skuttade vant utom räckhåll och serverade honom. Inte han dock hann ta mer än en klunk av den blaskiga sörjan urskönjdes ett ackord från en harpa i det högljudda sorlet av röster. Där på en liten upphöjning ur golvet på andra sidan av lokalen stod gamle Thom på scenen med sina fladdrande mustascher och gjorde sig beredd för en föreställning. Så det var där han var! Självklart, tänkte Mat. Men vad gjorde den gamle stofilen här i staden över huvud taget? Och så nersupen dessutom? Thom slog an ännu ett ackord och började därefter sluddrande recitera Jakten på hornet på högsång med ostadig stämma. En efter en tittade folk upp från sina ölsejdlar och tärningsspel med vantrogna blickar mot oväsendet innan dom återgick till sitt. Det hade varit ett bra tag sen Mat såg den gamle lekaren för första gången, då han raglat in i Tufloden och ställt till med kaos innan han somnat mitt på torget. Thoms liv verkade ha varit slagit i spillror redan då, men om något såg det ut som om han hade nått ännu lägre sedan dess.

Blås ej, knäkt, sa kung Raman uppe från sin tron,
hornet är helgat åt adeln, lägg det i min sko

När sista ackordet klingade ut över lokalen uppstod ett jubelvrål ur Mats strupe, men då ingen i publiken hakade på  övergick Mat till att högljutt låtsas hosta upp en hårboll. Tusan också! Om nu ingen brydde sig om Thom så kunde han inte utnyttja deras vänskap till att imponera på tjejer. Thom började recitera ännu en gammal skröna som han med hjälp av en hel del improvisation försökte komma ihåg, men ingen tog någon notis om honom längre. Det var ändå dags att låta tärningarna rulla. Tjejer är ändå dumma i huvudet, tänkte Mat. Nu skulle pöbulasen få se på lite tur. Han gick fram till ett bord där det satt vad som verkade vara någon form av kroppsarbetare. Dom som satt med ölsejdlar i nävarna och med koncenterade miner som följde det tärningsspel som utpelade sig dem emellan.

”Får man slå sig ner?”, frågade Mat. En man iklädd en smutsig skjorta tittade upp och gav honom en ogillande blick, men då Mat skramlade med mynten han hade i skinnpungen bjöd han in honom till att sitta ner med dom. Snart var han inbegripen i ett parti och som vanligt flög tiden iväg snabbt när han vände hela sin koncentration av vad som utspelade sig framför honom. Han förlorade partiet och hans lilla insats av silverören tillföll mannen i den smutsiga skjortan som flinade skadeglatt åt Mat. Det var bra att förlora i början, så att dom inte skulle hinna bli misstänksamma när man började komma upp i större valörer. Mannen skrattade och höjde insatsen på nästa omgång. Nu var det Mats tur att kasta kast så han började skaka tärningarna i sina knutna händer medan han kastade en blick mot scenen, bara för att se hur Thom hade börjat stå på händer. Hur mycket hade han druckit egentligen? Med en smäll föll gubbstrutten baklänges nerför scenen, men kravlade sig upp igen för kanten efter några sekunder. Det var liv i honom fortfarande tydligen. Bordet fylldes av Mats fusktärningar. Bränne hans darriga handleder. Innan han hann diskret smyga upp dom i rockärmen igen lades en stark näve på hans handled.

”Vad är det här?”, frågade mannen i den smutsiga skjortan. ”Spelar du med extratärningar?!” Här gällde det att tänka snabbt. Mat gick snabbt igenom olika repliker han kunde använda för att ta sig ur knipan.

”Men du då?”, frågade Mat men kände precis när orden lämnade läpparna att det kanske inte var den bästa comebacken man kunde tänka sig. Männen vid bordet utbytte vredgade och förvånade blickar med varandra innan dom började sträcka sig efter tillhyggen instoppade innanför bältet. Plötsligt verkade allting hända på en och samma gång. Thom som hade övergått från att stå på händer till att jonglera med knivar tappade kontrollen och sköt av misstag iväg en från scenen. Mannen i skjortan lossade på greppet och föll genast omkull baklänges från stolen med dolken utstickandes från ena ögat. Dom andra vid bordet skrek till av vrede och förvåning och Mat hoppade bort från stolen, reda att slåss för sitt liv. Innan han ens hade dragit en dolk från stöveln lossnade en bjälke från taket och krossade tärningsspelarna vid bordet i ett moln av damm. Mat fann sig ligga på rygg i bråte som han hostande sköt bort från sig. En hand sträcktes fram och drog upp honom till stående ställning, och han fann sig stå öga mot öga med den asha’man som han sett i gränden förut.

”Hälsningar från Rand al’Thor”, sa han. ”Du ska innfinna dig i Tufloden för överläggningar omedelbums.”

”Rand kan fara…”, började Mat men avbröts av ett sluddrande från Thom som kom gåendes mot dom.

”Rand al’Thor säger du?”, sa Thom. ”Det var länge sen jag såg den parveln, det må jag säga! Mat?! Vad gör du här?” Mat var på väg att svara då asha’manen gav honom en hård blick innan han fortsatte.

”Om ni vägrar att låta bege er dit frivilligt har jag befogenhet att ta er dit med våld”, sa asha’manen.

”Din drummel!”, sa ännu en figur som letade sig fram genom bråte och jämrande människokroppar. ”Var du tvungen att riva ner halva taket? Räckte det inte med att bara bränna upp dom?”

”Nej, Cadsuane”, sa asha’manen trött och suckade. ”Jag har ingen bra kontroll över eld, så det skulle försätta alla i livsfara.”

”Nåja”, sa Cadsuane med en granskning av det totalt sönderslagna värdshuset fullkantad av döda och döende människor, ”gjort är gjort. Vad har vi här då?” Hon vände sig om och spände sina hårda ögon i Mat. Mat kände det gå kalla kårar längs ryggraden av hennes granskning och trots att hennes fetlagda hydda inte ens nådde honom till hakan så kände han det som att han krympte när hon såg på honom. Ljus! Han som ville hålla sig så långt borta som möjligt från aes sedaier! Och asha’manar också, det kunde dom skriva upp! Röster började höras runtom i lokalen när de kroggäster och personal som fortfarande levde började kravla sig upp på fötter igen. Rösterna steg till ett sorl där skällord och pekningar mot deras position indikerade att skulden till incidenten redan var fastställd.

”Okej”, sa Mat. ”Det är kanske dags att dra ändå.” Asha’manen utbytte en blick med Cadsuane innan han öppnade en portöppning mitt framför dom. Det var en stor öppning som började långt nere i golvet och fortsatte upp i taket där den hade skurit av en takbjälke. Ett olycksbådande ljud fick Mat att putta in Thom i öppningen framför honom så han själv kunde slängde sig in genom den så fort den öppnats. Han landade på en lerig grusväg och skrubbade upp handflatorna mot vassa stenar. Thom landade i en vattenpöl framför honom och gurglade fram förvirrade protester. Asha’manen och Cadsuane gick dock lugnt och sansat genom portöppningen, samtidigt som ett högt brak vittnade om hur värdshusets övervåning totalt raserade återstoden av skänkrummet och begravde alla kvarvarande överlevande en gång för alla.

Andra bloggar om wheel of time, robert jordan, fantasy, sagan om drakens återkomst, litteratur, böcker

Kapitel 4: Att beträda gammal mark

Rand steg ur portöppningen och kände den välbekanta luften av det ruttnande avfall och avskräde som slängdes ut mitt på gatan. Den fräna lukten skar in i näsborrarna när han drog ett stort andetag och han undantryckte en kväljning. Han var hemma. Hans livgarde från spjutjungfrurna stod redan utpositionerade runt omkring öppningen och betraktade alla med misstänksamma blickar. Min slöt upp vid hans sida och vinglade till när hon försökte greppa hans arm. Ran kände irriterat genom väktarbandet att hon inte var vid sina sinnens fulla bruk. Hade hon ingen skam i kroppen? Hon måste ha injicerat något precis efter att han sparkat upp henne ur sängen för en dryg timme sedan. Nåväl, så länge hon höll sig lugn. Det brukade bli riktigt jobbigt när abstinensen kickade in, dels för att han var tvungen att genomleva hennes sluddrande uppenbarelse och dels att själva förnimmelserna delades genom bandet. Han förbannade än en gång att han gått med att låta dom binde henne till honom. Vid det tillfället hade det verkat som en bra idé. Det är det i och för sig mycket som gör när man sänkt två flaskor kryddvin.

Huvudgatan i Tufloden var alldeles full av människor som skyndade än hit än dit. Små ärenden i små liv. Han skrattade gott åt vilka petitesser som nu kunde bekymra dessa människor. Det kändes som en evighet sen han själv hade varit i den positionen. Eller det kändes faktiskt inte alls som han hade varit där över huvud taget. När allt kom omkring så var han Draken återfödd och hade alltid varit det. Han rätade på ryggen.

Men visst hade det skett förändringar här i byn. Eller by kunde man inte riktigt kalla det för längre. Det lilla samhälle som han mindes hade gått och blivit en liten stad. Fortfarande samma gamla Tufloden som han mindes, men det gitter av kreti och pleti som nu trafikerade dess vägar var en ansenlig större skara än när han lämnade den för några år sen. Det kändes som en hel evighet sedan. Det var klart att det skulle ha skett förändringar på denna tid, men det här väntade han sig inte direkt. Det var inte ens eftermiddag än men redan hade ett antal skökor letat sig ut på gatorna och utstötta lismande lockrop om exceptionell njutning för alla med en näve kopparmynt. Kvinnorna gav dom isande blickar där dom skyndade med något knyte i famnen, medan männen däremot slängde korta uppskattande blickar mot stora ytor av blottad hud innan även dom skyndade vidare. Det var tydligen lite för tidigt på dagen ändå.

En grupp med barn i tioårsåldern marcherade taktfast förbi med kortsvärd instuckna i bältet. Folk gick ur deras väg men verkade inte ta någon stor notis om dom. I en sjal som var bunden runt högerarmen var Manetherens röda örn broderad inuti en svart cirkel. En blond och blågögd kille mötte Rands blick med trotsig uppsyn som ville säga att han skulle passa sig. Det var nära att han grep urkällan för att bränna upp dom med några trådar eld. Vad var det här?! Horor och barnsoldater! Han var tvungen att ta sig ett snack med Perrin. Hur kom det sig att han själv inte hade tänkt på det här? Statliga bordeller måste kunna dra in massor av resurser som han kunde sätta på byggandet av ett nytt torn i sitt palats. Kanske man kunde fixa sånt överskott att man kunde övertala dessa giriga jättar till ogier att nyttja sina flinka ingenjörsfingrar dessutom. Och barnsoldater gick ju att uppfostra till att jobba gratis med rätt pedagogik. Då kunde man dra ner på stadsgardet lite i taget, alltefter att ungarna växte upp för att till slut försvinna helt.

Han kom ur sina funderingar och fann sig stå framför Perrins och Failes nybyggda herrgård. Det var en ståtlig skapelse som med sina tre våningar utgjorde den största byggnaden i staden, exklusive källaren som dom utnyttjade till provisoriskt fängelse för dagdrivare, slödder och avvikande raselement. Det krasade under stövlarna på honom när han trampade fram över den nylagda grusvägen. En trädgård hade börjat växa fram på sidorna, omsorgsfullt skött av en trädgårdsmästare som nyfiket tittade fram bakom ett par syrénbuskar längre bort. Ett lågt jämrande nådde honom ut från dom gallerförsedda fönstren i jämnhöjd med gräsmattan när han närmade sig huvudingången. En klatch med vad som lät som en piska följde varpå jämrandet övergick i ett desperat rop på hjälp. Rand fnittrade till. Man kunde lita på att Perrin, den gamle skojaren, höll uppe moralen i herrgården. En spjutjungfru sköt upp dörren och kilade förbi två förvånade tjänare som tryckte sig mot väggarna. Trots stadens långtgångna invandring skvallrade deras bleka ansikten om att dom inte var vana vid att se aielkrigare på så nära håll.

”Var är Perrin?”, frågade Rand barskt. ”Led mig till honom”. Deras förvirrade uppsyn påminde honom om att han inte hade presenterat sig. ”Förresten”, förkunnade han med hög och viktig stämma samtidigt som han sköt tillbaka manteln med en dramatisk gest, ”det är jag som är Draken återfödd”. Tjänarna bytte blickar och bad dom följa med. Medan den ena tjänaren visade vägen uppför en trappa gottade sig Rand åt hur betydelsefull han var. Han väcktes ur tankarna av att Min började pladdra osammanhängande där hon gick bredvid honom. Han gav henne en örfil men hon verkade inte kontaktbar. Däremot rann en salivdroppe nerför hennes haka och han kände hur en våg av illamående strömmade genom väktarbandet. Toppen, hon måste spy alltså. Vad fan hade hon tagit egentligen? Salivutslöddringen övergick till synliga kväljningar och Rand förkunnade vresigt en ändring i fördrutten. Dom leddes vidare till ett dass där spjutjungfrurna fick slita ut en skomakare med byxorna nere för att bereda plats. Min störtade in direkt efter och smällde igen dörren.

”Ni vet hur det går till”, sa Rand med trött stämma till spjutjungfrurna som iakttog honom med uttråkade miner. ”Det här kommer troligen att ta ett tag, så ni kan lika gärna gå och ta en öl eller nåt”. Dom ryckte på axlarna och stegade gäspande därifrån.

Andra bloggar om: sagan om drakens återkomst, robert jordan, fantasy, wheel of time, litteratur

Kapitel 3: Ett litet predikament

En knackning på dörren fick Nynaeve att gäspa ursinnigt och slå upp sina blodsprängda ögon. Hon låg nerbäddad i sängen i det lilla gästrummet som Faile har inackorderat dom i under gårdagen. Med en kraftansträngning hasade hon fram till dörren. Det här var bäst för vem det nu än var att det var viktigt. Hon öppnade dörren i bara särken och fann sig stå framför Perrin.

”Nå, vad vill du då?”, sa Nynaeve surt. Perrin bara stod utanför tröskeln med nedvänd blick och trampade. Så här obekväm hade hon nog aldrig sett Perrin förut. Det skulle väl kunna vara när hon kom på honom med att bedriva osedliga aktiviteter med fåren i en sommar.

”Jag har ett litet problem”, sa Perrin.

”Kom in”, sa Nynaeve med en suck. ”Ljus! Att man aldrig ska få sova ut”. Lan hade hållit henne vaken till sent in på småtimmarna. Bara för att han läst den där kama sutra-boken hon givit honom i present var dom tydligen tvungna att spendera nattens dyrbara timmar åt att prova precis varje ställning. Och han hade inte ens vett att ta med olivolja från köket! Bränne honom! Karlar!

”Så, fram med det nu”, sa Nynaeve. ”Jag har inte hela dagen på mig, och det finns ingenting att skämmas för. Med all säkerhet har jag hört vad det nu än är du kommer att säga förut”.
”Det är… staken”, sa Perrin försiktigt. Det blev tyst ett ögonblick.

”Jaha”, började Nynaeve. Det här var hon inte riktigt beredd på. ”Kliar det?”

”Ja, och jag har utslag också”, sa Perrin dystert. ”Du tror väl inte att Faile har varit…?”

”Det verkar helt normalt”, avbröt Nynaeve honom. Bränne honom! Det var nära ögat. Failes kurtiseringsraider var ett samtalsämne hon helst inte ville ta med Perrin. Även om hon mer än gärna talade om den slinkan med andra. ”Det är något män går igenom under vissa delar av livet. Inget att bekymra sig över”.

”Men se själv”, invände Perrin och drog fram sin lilla grålila kuk ur byxorna och viftade vilt med den. ”Jag är noga med hygienen så jag tror inte att det har med det att göra. Men titta då!”

”Dra in snorren på dig”, sa Nynaeve med en halvkvävd flämtning. ”Den är alldeles grålila!”

Hon omfamnade snabbt urkällan och smällde honom hårt på tasken med en väv av luft. Perrins skimrande stake antog med ens en blåaktig nyans samtidigt som hans kinder skiftade i rött. Nå, han hade i alla fall förnuft nog att bli generad, tänkte Nynaeve med ett ilsket ryck i flätan. Vad tog han henne för?

Plötsligt knackade det på dörren och Lan steg in utan att vänta på svar. En snabb blick på Perrin som var i full färd med att stoppa mandomen tillbaka in i byxorna fick hans ögonbryn att skjuta i höjden. Detta skulle ha varit ett skrik om det kommit från någon annan. Hans blick nådde därefter hennes egen halvnakna kropp och det hettade nu till även i hennes kinder.

”Lan, det är inte…”, började hon.

”Det här trodde jag aldrig om dig, Nynaeve”, sa Lan med en iskall röst. Hans blick kunde både fälla granar och kapa upp dom i prydliga vedhögar på flera hundra stegs håll.

”Lan, alltså…”, sa Perrin.

”Inte ett ord!”, sa Lan och var med några snabba steg framme vid Perrin och tryckte upp honom mot en bokhylla. Han drog sitt svärd och satte det precis under Perrins haka. Perrins kinder skiftade nu till vitt.

”Du kan inte döda mig”, skrek Perrin när Lans svärd kapade en ansenlig del av hans stripiga skägg. ”Jag är ta’veren! Världen behöver mig!”

”Lan, lyssna på mig!”, skrek Nynaeve. ”Det hela är ett missförstånd. Perrin sökte mig i egenskap av klokfru.”

”Så det är med otukt ni bedriver ert ämbete i Tufloden”, sa Lan med hetta i rösten.

”Det är sant”, flämtade Perrin. ”Jag kom hit å enbart medicinska vägar”.

”Det säger du alltså?, sa Lan. ”Får jag besvära med att fråga vad dessa medicinska problem består i då?”

”Nej, det är… eh, privat”, flämtade Perrin stakande. ”Det är något mellan mig och Nynaeve”. Han fick kämpa  för att få fram orden. ”Men det är inte som du tror!”, tillade han snabbt. Precis när hon inte trodde att Lan kunde bli ännu mer ursinnig så började en blodåder i hans panna att pulsera olycksbådande. Lan tryckte upp honom ännu hårdare mot bokhyllan och Perrin kunde känna hur Jain Vittfares resor skavde sig in mellan skulderbladen.

”Jag skulle bara knulla in här, oj, knalla menar jag”, började Perrin desperat famlandes efter dom rätta orden. ”Nej, jag menar uppsöka lår, nej… VÅRD!” Lan slog honom hårt i magen.

”Jag borde döda dig precis där du står”, sa Lan. Hans blick hade fått ett psykotiskt drag och en salivdroppe letade sig ner från hans haka. Perrin uppgav ett desperat ångestgnägg mot takett.

Andra bloggar om: sagan om drakens återkomst, wheel of time, fantasy, litteratur, fan fiction, otrohet, sex, snusk

Kapitel 2: Ett annat ord för maktmissbruk

Rand satt sig ner vid frukostbordet och slog upp Caemlynbladet. Han hade låtit ordna så att det varje morgon var en asha’man som färdades till utvalda städer för att anskaffa lämplig lektyr. Dels för korsorden – nåja, kanske nästan utseslutande för dem, men han närde dessutom en långtgående önskan om hålla sig ajour med ett sorts föreliggande allmänpolitiskt läge, i hopp om att upptäcka och analysera trender och hotbilder. Han var trots allt draken återfödd och folk väntade sig att han höll koll på saker och ting.

Det var med dessa tankar som han slog upp tidningen och höll på att sätta frukostäggen i halsen. Rubriken löd ”LANSELDSCHOCK – RAND AL’THOR DÖDADE OGIER”. Och sen i mindre stil under; ”JAG TRODDE DOM VAR TROLLOCKER”. Rand stönade. Så det hade kommit ut alltså. Han hade hyst en förhoppning om att kunna mörklägga denna – hur skulle man uttrycka sig, prekära situation som han råkat ut för under föregående vecka. Han påminde sig än en gång om att aldrig bruka kraften på fyllan.

Cadsuane skred med ens in i rummet. Eller skrida var kanske inte rätta ordet, tänkte Rand. Hon snarare krossade golvet under sina massiva dallrande ben där hon närmare sig en stol vid bordet. När hon väl suttit sig till bords började hon rofsa åt sig allt ätbart inom räckhåll och med rask takt och smaskande, sörplande läten suga i sig allting systematiskt. Hon var som en skoningslös avfallskvarn som malde ner all slags tänkbar föda som kunde tänkas finnas tillgänglig. Rand avbröt irriterat läsningen av en intervju med en av de överlevande när smaskandet från insugningen av en fårgryta som hon blandat ut med majonäs blev för högljutt.

”Cadsuane”, sa Rand och tittade upp från korsordet, ”kan du vara så vänlig att tugga med stängd mun?”

”Varför det?”, frågade Cadsuane frånvarande medan sås rann från hakan ner i urringningen. Rand ilsknade till men visste att det inte tjänade någonting till. Om det var något han lärt sig i hennes sällskap så var det att inte störa hennes födointag. Det var ändå på tiden att han ägnade sig åt dagens plikter. Han plockade med sig tidningen och styrde stegen till tronsalen, tätt följt ett halvdussin av sina livvakter från spjutjungfruna. Där var det kallt och dragigt i den långa korridoren och han önskade att han tagit på sig sin mantel. Aes’sedaiens avskyvärda läten ekade i hans huvud och blandade sig med ljuden från när hans tofflor släpade i marmorgolvet. Han såg förnöjt hur ett par tjänare var i färd med att sätta upp ett porträtt av honom på väggen, där han poserade med bar bringa inlindad i rött silkestyg. Ett fint tillskott i samlingen, tänkte Rand medan han gick förbi de bugande tjänarna och blickade med ett en nöjd min upp mot raderna av portätten av honom som kantade resten av korridoren.

Två spjutjungfrur sprang i förväg och smällde upp dörrarna till den sal där han brukade spendera förmiddagarna. Solen sken in från de stora fönstren och reflekterades i det blankpolerade golvet när han gick för att sätta sig på tronen. Han slängde sig ner med ena benet över handstödet och började med korsordet igen, medan spjutjungfruna spred ut sig i salen och till synes såg ut att smälta ihop med omgivningen.

”Lews Therion?”, tänkte Rand. ”Är du där?” Att tala med rösten i hans huvud hade blivit en vana som han nu för tiden inte såg något speciellt konstigt med. ”Har du ett annat ord för maktmissbrukare? Fyra bokstäver, börjar på ‘RAN’, men jag hittar inte sista bokstaven.”

Det är du, sa rösten.

Det är ju löjligt, tänkte Rand och påminde sig om att låta prygla chefredaktören. Lews Therin började protestera men Rand ignorerade honom. Han hade nog med problem redan för att klara av dras med Lews Therin när han var på det där humöret. Plötsligt kom Bashere inskridandes i rummet. Ljus! Vad var det nu då? När skulle han någonsin bli i fred?

Bashere var en kort man med stor mustasch. Rand kollade snabbt upp och hörde hur Lews Therion började humma i sitt huvud. Rand drog sig raskt i örsnibben men var snabbt försjunken i korsordet igen.

”Ers nåd”, sa Bashere. ”Vi har hittat den barnliga som pallat frukter på äppel- och päronodlingarna på landsbygden i flera månader nu. Dessa unga ligister ska inte besvära oss mer, men jag undrar vilket sorts straff som kan vara lämpligt att utmäta för dom. Du har sagt att vi inte har tid för trams i dessa tider, och att vi ska statuera exempel när vi får tillfälle. Men vissa av dom är väldigt unga.” Rand grymtade till belåtet när han kom på ett till rätt ord. Bashere nickade och vände sig till en av soldaterna som var posterade vid dörren. ”Skicka in fångarna!”

Det var en illa tilltyglad skara på fem barn som blev förd in i tronsalen. En kille som såg ut att vara i tioårsåldern darrade och var alldeles kritvit i ansiktet. En smutsig flicka som stod bredvid snyftade stilla med tårarna rinnandes nerför kinderna.

”Avrätta”, sa Rand när han hittade det sista rätta ordet i korsordet. Ett annat ord för eliminera, tänkte Rand. Det gick ju rätt bra idag ändå. ”Då blev jag klar med det då”.

”Ska bli, ers majestät”, sa Bashere förbryllat. Fångarna fördes ut under högljudda ångestfyllda skrik. Rand lyfte blicken och såg hur spjutjungfruna, som satt vaksamma på huk längs väggarna, utbytte vantrogna blickar och talade på sitt teckenspråk med varandra. Kvinnor! Var dom än befann sig så utnyttjade dom tiden till att skvallra. Män var det annorlunda med. Stora starka män. Precis som Bashere.

Vad skulle han göra idag då? Det skulle vara gott med en öl, tänkte Rand, men Cadsuane blev oftast förtretad om han började dricka utan henne och han kände verkligen inte för hennes sällskap. Dessutom kanske det vore bäst att ta några vita dagar efter förra veckans incident. För att visa god vilja. Men här kunde han inte sitta längre. Det hade börjat rycka i olika delar av kroppen som det gjorde när han försökt koncentrera sig på något för länge.

Lite motion skulle inte skada, tänkte Rand och gav order om att skicka efter några busar från fängelsehålorna. I ett försök att hålla det städat i staden hade Rand börjat låta stadsgardet fängsla personer som störde ordningen, vilket mest innebar att överförfriskade personer ur underklassen frihetsberövades i veckor i sträck, medan köpmän oftast kunde muta sig ur det hela med några silvermynt. Rand brukade dock låta använda slöddret för att träna upp sina färdigheter med svärdet, så att hans skicklighet som svärdsmästare inte gick förlorade av brist på övning.

När han steg ut på borgården hade en liten publik redan börjat samlats för att bevittna kampen. Skvallret färdades snabbt bland stadens adel, som aldrig gav upp sina försök att fjäska till sig privilegier. En port slogs upp av en soldat och ut fördes tre fångar i kedjor. Deras magra ansikten stirrade sorgset ner i marken när dom knuffades fram över stenläggningen tills dom stod i mitten.

”Ers nåd Draken”, sa soldaten och bugade djupt. ”Dessa personer har funnits skyldiga till störande av ordning ett flertal tillfällen.” Rand steg fram och granskade deras luggslutna uppenbarelse medan han nickade nöjt. De här skulle duga gott, tänkte han och betraktade blåögat på en av männen. Det var dock ett tag sen han övade nu och det var nog bäst att börja lätt för att få igång motoriken igen.

”Du där”, sa Rand och pekade på mannen med blåöga, ”vad heter du?”

”Tolgfors”, stammade mannen med ängslig röst. ”Sten Tolgfors.”

”Vad är det för konstigt namn egentligen?”, sa Rand och drog sitt svärd. ”Han duger. Ge honom ett vapen.” Soldaten satte ett kortsvärd i handen på fången och knuffade ut honom i cirkeln av människor som bildats runt omkring Rand. Det här skulle bli skoj. Han manade fram tomrummet som han lärt sig att göra av sin far och kände hur lugnet spred sig i hans kropp medan de två kombattanterna sakta rörde sig i en cirkel runt varandra. Svärdet kändes tungt men han balanserade det vant i handen och kände hur det blev som en del av honom, som en förlängning av hans kropp. Han var en dödlig grace personifierad. En virvelvind av sylvasst stål som kunde slå ner mot tänkbara mål med ett ögonblicks varsel. Han var….

Rand väcktes ur tankegångarna när fången med ett skrik gjorde ett plötsligt utfall med svärdet mot hans strupe. Han sträckte flämtande upp svärdet och parerade utfallet med nöd och näppe. Innan han hann hämta sig hade dock fången riktat svärdet mot hans underdel och han kände hur det sved till på ena låret. Rand backade förskräckt och såg hur hans silkesbyxor färgades rött av sitt eget blod. Han tappade med ett stön svärdet på stenläggningen när han kände en våg av smärta stiga upp genom kroppen. Fången verkade vilja utnyttja situationen och sprang mot honom med svärdet höjt och utstötte ett vilt skrik som fick det att gå kalla kårar längs ryggraden på Rand. Skräckslaget grep han urkällan och vävde ett nät av luft med rakbladsvassa kanter omkring fången och lyfte upp honom i luftet. Väven gick rakt igenom honom och det regnade med ens ner blodiga kroppsdelar som med ljudliga slafs slog ned i stenläggningen.

”Vad säger du nu då?”, skrek Rand till de lemlästade kvarlevorna. Han vände blicken mot folksamlingen som med vita ansiktet stirrade vantroget mot honom. Varför hurrade dom inte? Han vann ju! Spjutjungfruna suckade och skakade tyst på sina huvud. En man manade sig fram genom folksamlingen som sakta började upplösas. Mustaschen skvallrade om att det var Bashere, men han hade en bekrymrad rynka i pannan. Han tog Rand avsides och viskade snabbt i hans öra.

”Ett mystiskt föremål säger du?”, sa Rand.

”Det stämmer, ers nåd”, sa Bashere. ”Våra källor var tämligen säkra på detta.”

”Men vad rör det mig egentligen?”, frågade Rand och gäspade. Det kanske var dags för en tupplur. När Bashere berättade försvann blodet från Rands ansikte. Det här hade han verkligen inte väntat sig. Tuppluren fick vänta. Det var dags att samla styrkorna.

Läs även andra bloggar om wheel of time, robert jordan, litteratur, böcker, noveller, fan fiction, sagan om drakens återkomst, fantasy

Kapitel 1: Att gräva upp förändring

Tidens hjul vrider sig. Åldrar kommer och går, och de efterlämnar minnen som blir till legender. Legenderna bleknar och blir till myter, och till och med myten är sedan länge glömd när den ålder som var dess upphov återkommer. I en ålder, vilken somliga kallar den Tredje Åldern, en ålder som ännu skulle komma och som länge var förbi, uppstod en vind. Vinden var ingen början. Det finns varken början eller slut när Tidens Hjul vrider sig. Men det var en början.

Vinden kom med stor kraft från söder där den smekte seglen på skepp av folket som kallades för Seanchan. Skeppens lugna guppande i vattnet på Stormhavet övergick i något som mer gav rättvisa åt dess namn. Den drog vidare in mot land där den piskade upp vågor mot stränder, virvlade in i lövskogen i Amadicia, innan den vände mer åt öster för att korsa Andor. Den fortsatte nordost tills den strök sig mot Drakbergets monumentala skepnad innan den vände norrut igen, till det bergiga norden, tills den nådde ruinerna av en stad som gått under för två decennier sedan. Vinden yrde upp ett dammoln från den spruckna stenläggningen som kom susandes nerför en sluttande gata och vidare rakt in i en folksamling.

Moridin satte upp handen för det anstormande dammolnet men lyckades ändå få ögon och mun fulla med små sandkorn. Han hostade ilsket upp en gråaktig slemklump som han avfyrade mot utgrävningen nedanför. Med rinnande ögon försökte han inspektera projektet han satt igång. I ruinerna  av Malkiers en gång så storslagna stad rådde nu febril aktivitet. Men det var inte dom forna invånarna som äntligen hade återvänt för att återigen bygga upp staden på nytt. Ett drygt dussinet män med smutsiga ansikten och slitna kläder slet i eftermiddagssolen med att gräva en grop som bara blev djupare och djupare. Detta var vad som var kvar av ett av Malkiers sju stora torn. Ett torn som hade rest sig hundratals meter upp i luften en gång i tiden och utgjort de resligaste bevisen på det norra halvklotets forns stora dar. Nu var staden uppäten av stora fördärv, den ondska och sjukdom som långsamt kröp allt längre söderut. Luften var kvav och unken och rätt som det var skymtade man till disfigurerade djur som smög förbi på jakt efter en bit mat. Moridins ter’angreal som mätte strålningshalten i luften hade gett utslag långt över hälsosamma nivåer dagen dom kom hit, men hade lyckats hålla det undan från arbetslaget.

Nu hade dom varit här i fyra dagar utan att det gett något resultat. Det var dålig stämning mellan arbetarna, och det dåliga humöret hade spritt sig till Moridin som vanligtvis brukade sätta stor stolhet till sin självkontroll. Dessutom hade rökhostan börjat göra sig påmind igen. Det var länge sedan han hade fått någon att hela hans numera sotiga lungor. Lågkonjunkturen hade medfört att den tobak man nu fick tag på var utspädd med lite vad som helst.

En man lösgjorde sig ur klungan av skottande arbetare och närmade sig Moridin med betänksamma steg. Det var den fackligt anslutna arbetsledaren som kom för att beklaga sig över arbetsmiljön nu igen. Moridin drog en djup suck som övergick i en retlig torrhosta.

”Vad är det nu då?”, frågade Moridin kippande efter luft. ”Ni har redan fått arbetshandskar så jag vill inte höra nåt mer om blåsor på händerna.” Mannen blängde surt på Moridin.
”Nej, det är inte det”, sa han. ”Vi i arbetslaget har diskuterat lite.”
”Jaha?”, sa Moridin och började rulla en ny cigarett.
”Ja”, fortsatte mannen, ”vi har kommit fram till en hel del. Du vet att jag har en bakgrund som arbetsskyddsombud. Jag har sett en hel del genom åren. En hel del faktiskt.”

Mannen tystnade och mötte hans blick för ett ögonblick. Moridin bestämde sig för att vänta ut honom och inte säga något. Efter några ögonblick fortsatte han. ”Det här arbetet strider mot alla skyddsbestämmelser jag kan tänka på. Vi riskerar hela bunten att bli uppätna av monster för varje sekund som vi stannar här, arbetstiderna är skandalösa, lönen ligger långt under kollektivavtalen…”

”Kollektivavtal?”, avbröt Moridin och tände cigaretten. ”Det existerar ingenting sådant här ute i ödemarken längre. Det var åratal sedan Malkier ens räknades som en stat. Ni får helt enkelt acceptera lönen, som faktiskt är god med tanke på omständigheterna. Jag menar, ni behöver inte precis skatta på det här.”
”Men det gäller inte bara det”, protesterade mannen. ”Det gäller arbetsmiljön också. Ta till exempel det här med att du står och spottar ner i gropen hela tiden. Det är inte precis något vi i arbetslaget direkt gillar. Vi vet att du är en av de förlorade och allt det där, men…” Moridin låtsades som om han inte hörde och fortsatte sin tidigare utläggning.

”Och inte har man kollektivavtal nere på kontinenten heller för den delen nu när al’Thor genomfört sin frihandelspolitik”, sa han. ”Jag säger inte att jag gillar det, jag säger bara att jag har mina egna bekymmer. Och om inte ni vill göra det här så finns det gott om andra som skulle vilja ta er plats. Jag behöver nog inte direkt påminna dig om arbetslöshetssiffrorna.”

Mannen mötte hans blick ett ögonblick, som för att avgöra om han skulle starta ett gräl om det här, men väjde efter några sekunder och började betrakta ett par träd som skjutit upp ur stenläggningen längre ner på gatan. Moridin kände hur en hostattack började krypa fram, men lyckades kväva den med några hårda slag över bröstet. Han fimpade ciggen under sin stövel. Plötsligt hörde dom ett ljud som lät som metall mot metall, följt av ett vilt hojtande bland männen nere i gropen. Moridin gick fram till kanten av gropen och såg med ens en skymt av en bit av ett glänsande föremål där nere.

”Gräv upp det”, sa Moridin och tog fram tobaken för att rulla ännu en cigg. Dom hade hittat det alltså. Det var sant trots allt. Ett leende spred sig på Moridins läppar. Det här skulle förändra allt.

Läs även andra bloggares åsikter om robert jordan, wheel of time, sagan om drakens återkomst, fantasy, litteratur, novell, böcker, parodi